3 dagar senare hjälpte April mig att komma in i lägenheten, min balans hade inte blivit helt den samma igen. Men läkarna hade försäkrat mig om att det skulle bli som normalt igen, med balansen då.. Mitt minne skulle nog aldrig återkomma igen trodde dem, det fanns alltid hopp men troligtvis skulle det inte hända.
Läkarna hade förklarat för mig att jag kulan hade "rispat" igenom mitt huvud och fortsatt ut på andra sidan. Kulan hade träffat vid minnescentrat, därav hade jag förlorat delar av mitt minne. Läkarna sa att det var lite av ett mirakel att jag klarat mig så bra, i värsta fall kunde jag blivit hjärndöd eller dött.
April hade inte velat berätta någonting om vad som hänt ännu, och jag antog att jag accepterade det för stunden, men jag skulle allt ta reda på det.
Tankar går vidare till Harry, hur krossad han såg ut då jag sa att jag inte kom ihåg något om.. oss. Han hade fått ett utbrott och sprungit ut ur sjukhuset, Louis och Niall hade sprungit ut efter honom. Och ända sedan dess har de hållit honom borta ifrån mig, det var April's order. Louis och Niall hade besökt mig några gånger, dock korta gånger eftersom att Harry alltid ringde och frågade vart de var. Det var något skumt med det, som om Harry inte ville att dom skulle träffa mig.
Det fanns så många frågor jag ville ha svar på, jag tror nästan jag håller på att bli knäpp. Hur är det möjligt att detta händer en så vanlig tjej som mig?
"Cay..?" April's röst ringde i mina öron.
"Hmm..?" Svarar jag och skakar bort tankarna.
"I asked you if you would like some tea?" Frågar hon och jag nickar, hon försvinner iväg ut till köket och jag sätter mig ner i soffan.
Något med lägenheten har ändrats, jag vet inte vad men något är det. Stället ser större ut på någotvis, det är mer städat här nu än det var sist gång jag var här.. Eller iallafall sedan sist gång jag kommer ihåg hur det var.
"Here you go!" Säger April och håller en kopp med rykande te framför mig, jag tar tag i koppen och ler mot henne.
Hon sätter sig ner brevid mig och smutar på hennes kopp med rykande te, jag följer hennes exemplar men rycker snabbt bort munnen. Gud vad varmt det var!
"Haha, take it easy!" Skrattar hon och jag ställer koppen på bordet.
"You still haven't stopped making so hot tea?" Retas jag med henne och hon himlar med ögonen.
"So.." Börjar jag efter en stunds tystnad, April låter mig dock inte fortsätta.
"Caylie, I know you have alot of questions.. But I think it's better if we take it slow.. So we don't rush forward with all this!" Säger hon och viftar med händerna i cirklar.
"I think you're right.. Maybe you could answer one question each day?" Frågar jag och hon tänker en stund innan hon svarar.
"Okay, sounds good to me! But can you promise me it's just one question! And, you'll not get hurt by the answer?" Frågar hon och jag nickar självsäkert.
"Okay good! So, what's your first question?"
Jag funderar en stund, jag ska inte ta något för stort.. Både för min egen skull och för Aprils, hon hade det svårt nog som det redan var..
"How's it going with my playing?" Frågar jag och hon ler stort.
"Amazing! You've played so many times on big events and people really like it! But you have a new teacher, Ms. Carrie, and she's really nice and talented!" Svara April med ett leende på läpparna.
"Good! So my carrier is going good then?" Frågar jag och hon himlar med ögonen mot mig. "Oh come on, it's in the subject" Klagar jag och slänger ut armarna, hon ler och ger med sig.
"Yes, it's going great!" Svarar hon och jag nickar leende.
Något måste gått rätt under den tiden jag inte kommer ihåg, det glädjer mig. Jag sträcker mig efter tekoppen men i samma sekund hörs en knackning på dörren.
"Who's that?" Frågar jag men April bara rycker på axlarna och går fram till dörren för att öppna.
Jag sitter kvar och hörs hur dörren öppnas, April och personen utanför börjar viska men jag kan inte höra något av konversationen. Så jag antar att de inte vill att jag ska höra något, istället sätter jag på TV:n och sätter mig bekvämare i soffan.


Jag öppnar upp dörren och mina ögon vidgas när jag ser vem det är, snabbt sätter jag fingret över min mun som en signal på att vi måste vara tysta.
"What are you doing here?" Väser jag och kollar bak mot varddagsrummet för att se så att Caylie inte står där.
"I wanna see her.."
"No, not now! It's too soon!" Viskar jag och hör hur Caylie sätter på TV:n.
"But I've already seen her! I need to see her again!"
"No, come tomorrow! She just needs a day to be home and relax!"
"Okay.. Take care of her! You know she's my everything.."
"I know, and I will take care of her! Bye.."
"Bye.."
Jag stänger dörren och låser, sedan går jag tillbaka in till Caylie med ett fake leende på läpparna.
"Who was it?" Frågar hon direkt när hon får syn på mig, jag visste att den frågan skulle komma.
"Just someone who got to the wrong address.." Mumlar jag och slår mig ner brevid henne, lyckligtvis släpper hon ämnet där och fortsätter kolla på TV:n..
Detta kommer bli ett par långa och jobbiga veckor, det är en sak som är säkert!

 

Nämen, vem är det som April pratar med? Vilka svar finns det på alla Caylie's frågor? Hm.. Något som ni kommer få reda på kapitlerna framöver, kanske! Och några av er kanske redan ser hur fanficen's namn och historien hör ihop nu? Om inte så kommer ni nog fatta längre fram! :)

 

"Wh-what? Do you mean?! Have I slept for a whole year?!" Skrek jag ut i panik, nu var jag verkligen förvirrad!
"Caylie, take it easy! You haven't slept for a whole year!" Sa han och höjde händerna för att lugna ner mig..
"Then what have happen to me?" Frågar jag en aning tystare, fortfarande i chock..
Hur kan man vakna upp ett år senare och det sista man minns är att man legat på soffan med sina vänner? Vad är det som hänt..? Jag känner mig så förvirrad och tom, min andning är djup och jag skakar lätt, allt jag vill göra nu är att gråta.. Men inga tårar vill komma ut..
"Caylie.. You've been in a coma for about 1 month, you were shot in your head 2nd February 2013..So by your actions it seems that you've a memoryloss.." svarar doktorn med stadig röst, jag sväljer hårt..
"Can I please see my friend, April Carter?" Frågar jag med skakig röst..
Allt jag ville nu var att träffa April, för ärligt talat så kunde jag inte lita på den här doktorn! Trodde han verkligen att han kunde lura i mig att jag blivit skjuten i huvudet, missat ett helt år och fått minnesförlust? Ne.. Detta kunde inte vara möjligt!
"Yes of course, she should be here any minute!" Svarar doktorn och reser sig upp..
Han fixar till lite slangar, kollar värden och frågar några fler frågor under tiden vi väntar på att April ska komma. Hela situationen är obehaglig och pinsam, atmosfären i rummet är spänd och jag tror att vi båda känner av det.
"Well, I'm gonna go and check with the nurse.. They should be here by now.." Säger han tillslut och går mot dörren.
"They?" Frågar jag osäkert, skulle inte bara April komma?
"Yes, you friends and your boyfriend!" Svarar doktorn och skyndar sig ut, dörren stängs och jag lämnas ännu mer förvirrad..
Vad menade han med pojkvän? Jag har ju ingen pojkvän.. Vad har hänt under tiden jag missat? Jag hamnade i djupa tankegångar och mitt huvud började bli yrt..
"Caylie!" Dörren slogs upp och ett par armar slogs runt min hals, jag drog in doften från hennes hår, April's hår..
"Oh god, I've missed you so much.." Piper hon fram och jag kan höra tydligt hur hon gråter..
"I wish I could say the same.." mumlar jag och hon kollar upp mot mig.
"The doctor told us that you had recived a memoryloss.." Säger hon och torkar bort tårarna från hennes kinder.
"So it's all true? Did I get shot in the head?" Frågar jag och spänner mig, hon nickar långsamt.
"Yes, you did.. But let's not talk about that!" Svarar hon istället och jag nickar gillande, vi kan ta upp det här när vi kommer hem.
Jag studerar noga hennes ansikte, på något vis ser hon äldre ut.. Hennes hår har blivit längre och ögonen är röda, förmodligen har hon gråtit mycket.
Dörren öppnas ännu en gång och in kommer Louis följd av Harry och Niall.. De ser också ut att vara äldre, på nått konstigt vis..
"Please stay this time.." Mumlar Louis och kramar om mig, det hörs att han gråtit med..

Han lutar sig tillbaka och lägger sin hand ovan på min, jag tar min lediga hand och håller i hans arm. Han ler svagt mot mig men jag kan se all smärta som speglar sig i hans ögon, jag känner mig genast skyldig på något vis och ler uppmuntrande mot honom.
Tanken slår mig plötsligt, doktorn sa att min pojkvän skulle komma.. Och de ända killarna i rummet var Louis, Niall och Harry! Alltså måste nån av dem vara min pojkvän..
Strax efter Louis kramar Niall om mig, vi ler mot varandra innan han drar sig undan och Harry kommer fram till mig.
"I thought I'd never see your smile again.." Säger han och slänger armarna runt mig, hans grepp är stadigt men ändå varsamt, något med hela situationen får mig att slappna av extra mycket i hans armar.
Han kollar upp mot mig och kysser mig på huvudet, en behaglig rysning går genom min kropp och jag ler upp mot honom.
"My beautiful girlfriend.." Mumlar han och ler mot mig, mitt leende försvinner och jag stelnar till..
"Girlfriend..?" Mumlar jag och Harry's ögon fylls med tårar..
"You... You don't remember us?" Frågar han och jag skakar långsamt på huvudet, var Harry min pojkvän?
Vad hade hänt under dessa månaderna?

 

 

Lite förklarning kom på sin plats! Såg att några av er var lite förvirrade! ;) Vad tror ni har hänt under all denna tid som hon inte kommer ihåg? Kommentera! 5+ till nästa! :)

"Fuck.." Mumlar jag ohörbart och snurrar långsamt runt för att bemöta dem med ett fake leende.
"Hey Cay!" Säger Harry glatt och slänger armarna runt mig, jag kramar försiktigt tillbaka och sekunderna efter att han släpper mig dras jag in i en ny kram.
"Why haven't we heard from you!?" Frågade Louis efter att vi avslutat kramen, jag smakade lite på orden i munen innan jag svarade.
"I've been busy, and just forgotten to call you back.. I'm sorry.." Sa jag och kollade ner i marken.
"Oh.. It's alright, good thing we meet you now then! We were starting to think that you avoided us!" Sa Louis och han började skratta tillsammans med Harry.
Jag kollade upp och mötte ögon kontakt med Niall, han log svagt och nickade snett bakåt, ett tecken på att han ville snacka i enrum.
"Excuse me for a second lads.." Sa jag och drog med mig Niall bort en bit.
"Why did you lie?" Frågar han när de är utanför hör avstånd.
"It's better that way, trust me.. It would be so much to explain other waise.. Can you just keep it a secret?" Jag kollade oroligt på honom, hans blick föll ner i marken och mötte sedan mina ögon igen.
"I don't like lying to them, but you're right.. So I'll keep my mouth shut.." Säger han och jag ler tacksamt, han ger ett leende tillbaka.
"Thank you Nialler!" Säger jag och slänger armarna runt hans hals, han kramar tillbaka och sedan går vi tillbaka till killarna, men innan vi kommer fram tar han  tag i min handled. Jag snurrar runt och möter hans blick.
"Just promise me that you'll hang out with them again.. They've missed you alot!" Säger han och jag nickar, han släpper min handled och vi går den sista biten tillbaka.
Louis och Harry kollar på oss med frågande blickar, men Niall och jag låtsas om som om inget har hänt.
"So.. Do you wanna come with us?" Frågar Harry efter en stund och ler mot mig..
"Yes of cou-.. No I'm sorry I can't! April and I planed to do pancakes at my place!" Sa jag och log ursäktande, jag fick inte glömma bort April nu..
"Oh, don't talk about that! You make me soooooo hungry!" Gnäller Niall och jag fnissar, kan kanske ska ta och bjuda hem dem - det kan ju inte skada!
"If you want to, you can join us?" Jag ler och de byter blickar med varann..
"I'm defenitly going!" Sa Niall och krokade arm med mig, han började dra med mig längst trottoaren.
"Uhm.. Niall, it's the other way!" Sa jag och började skratta.
"Sure, I knew that!" Säger han och snurrar runt oss, Louis och Harry går ikapp oss och tillsammans går vi hem emot mig.

Några timmar senare sitter vi i soffan och kollar på film, kvällen hade gått hyfsat bra. April hade först blivit väldigt chockad och arg när hon sett att jag hade tatt med dem hem, men under kvällen lyckades hon hålla sig i skinnet - även fast hon fortfarande var arg.
Jag låg mellan Niall och April på soffan, medan Louis och Harry hade gjort det bekvämt för sig nere på golvet. Filmen började lida mot sitt slut och mina ögonlock var tunga..
Det var såhär det var i alla kärleks romaner oftast, att tjejen somnade på soffan och sedan nästa morgon vaknade hon upp och fick se att hon låg i en säng, det var då killen hon var kär i som hade lyft henne dit och efter den kvällen blev de förälskade. Men som om det skulle hända..
Jag slöt mina ögonlock utan att ens försöka hålla dem uppe, jag visste ändå att April aldrig skulle låta någon av dem bära mig in till sängen. Sömnen spred sig över mig och tillslut försvann jag..

 

Kapitel på Söndag! Nu måste jag åka! Redigerar allt på Söndag med, så ni får nöja er med att allt är i vanlig text :D Kommentera??

 

---

30th March 2012
I didn't think life could get to this point, were you don't know what to do. Since that day Louis and Harry came to pick me up, I've been avoiding them and I don't know why. I guess I'm just scared, I like them both to be honest. Today it's 2 weeks since I saw them last time, they've both been trying to reach me - but of course I haven't answered them. And the question running through my head is why..?

Mitt liv hade nästan gått tillbaka till så det var förut, innan jag träffade dem. Jag hade själv tvingat mig själv att aldrig nämna dem vid namn, inte ta kontakt med dem eller försöka minnas de korta stunder vi hade tillsammans.
Det var bättre såhär, jag hade min karriär att tänka på och dom hade deras! Ms.Nelson var en väldigt sträng och hård dam men trots det hade hon väldigt stort hopp om mig. Hon brukade säga till mig "Du kommer bli stor en dag, men bara om du håller ditt huvud rakt och din blick fäst på ditt mål", och det var just dem orden jag tänkte följa.
"Cay, are you free today?" Frågade April och stack in sitt huvud genom min sovrumsdörr.
"Yeah, why?"
"Well, I was wondering if you could go and buy some milk and sugar? I thought we could make panncakes today!" Sa hon och log uppmuntrande.
April hade vart väldigt nöjd med att jag inte träffade dem längre, men varje gång jag frågade varför så borstade hon bara bort frågan och tog upp ett annat ämne. Det var något som hon gömde undan för mig, varför visste jag inte - men något var det.
"Heello?" Skrek April och viftade med sin hand framför mitt ansikte, jag skakade lite löst på huvudet. "You zoned out.."
"Sorry.." Muttrade jag. "Sure I'll go. Do you want anything else?"
April skakade på huvudet och jag gick ut till hallen för att ta på mig, pengar och mobil låg redan i min ficka så strax efter att skorna och jackan var på började jag gå mot affären.
Vägen till affären kändes längre än vanligt, men till slut kom jag fram till butiken. Jag gick in och hämtade genast möjlk och socker, ingen tid att spilla här när det skulle göras pannkakor hemma!
Det var en hyfsat lång kö till kassan, men jag kom fram till rullbandet och där la jag upp varorna.
"Hello miss, how are you today?" Frågade kvinnan som stod i kassan, hon tog snabbt betalt för mina varor.
"I'm fine, thanks!" Svarade jag kort och log.
"That's £9.50" Sa hon och jag mig ett litet leende, jag letade efter pengarna i fickan men till min förvånad fanns det inget där.
Jag kollade ner mot fickan, fuck - detta var ju April's jacka, inte min! Paniken spreds över mig, fy vad pinsamt detta kommer bli.
"Oh, uhm.. I think I forgot my money in my.. car, could I just go and get them?" Frågade jag och försökte le så oskyldigt som möjligt.
"I can pay that!" Sa en irländsk stämma bakom mig, jag snurrade runt och fick syn på Niall.
"No it's alright!" Sa jag och log mot honom, han skakade på huvudet och gav damen i kassan en 10 punds sedel.
Växeln fick han tillbaka snabbt, och jag tog med mig mjölken och sockret ut från butiken. Väl ute stannade jag för att vänta på Niall, inom några minuter kom han ut och när han märkte att jag väntat log han stort.
"Well, isn't it Caylie! Long time since I saw you.." Sa han och jag fnös lätt, men jag kunde inte låta bli att le.
"Hi Niall, well I haven't seen you either!" Sa jag och försökte skippa ämnet, men Niall verkade vara fast om sitt beslut.
"Why?" Han gick rakt på.
"Dunno, I've been avoiding them as you probably know.." Sa jag ärligt, det var ingen idé att ljuga.
"Yeah I know, but why?"
"I gotta focus on my carrier, and well.. I don't know.." Mumlade jag, lyckligtvis nickade han bara och verkade nöja sig med svaret.
"They miss you." Sa han efter en stunds tystnad, jag nickade stelt. "You should see them again, before we go tour!"
"I..I do-"
"CAYLIE!" Ropade två röster bakom mig, jag visste redan att det var dem, utan att ens kolla..
Fuck!..

 

Kort, men det var bara för att jag fick 4 kommentarer på förra (Ditt knep funkar inte Frida ;3)

 

 

 

Där satt jag, utanför hans hus..
Känslorna bara välde över, vad hade jag egentligen gjort? Ville jag verkligen sabba mitt liv ännu mer?
Jag hade redan gett upp att försöka få tårarna att sluta rinna, det var ingen idé att ens försöka hålla tillbaka dem, de kom fram gång på gång.
En svart range rover tvärnitade framför mig och ut hoppade två mörka figurer, jag kunde inte se klart vilka det var men jag gissade på att det var Louis och Harry.
"Oh my..!" Viskade Louis samtidigt som han föll ner på knä framför mig, hans armar slöt sig runt om mig, en varm känsla spreds i min kropp.
"Don't you ever, ever, ever do that again!" Mumlade Louis mot mitt hår och jag nickade hastigt, aldrig mer..
Harry harklade sig bakom oss och jag kom på att vi satt ute på trottoaren, mitt ute i kylan.
"Maybe we should get you inside the car? So neither of you catch a flu?" Frågade Harry och Louis drog upp mig från marken, hans arm vilade runt min midja samtidigt som han hjälpte mig in i bilen.
Väl inne i bilen knäppte han om bilbältet på mig och gick sedan runt bilen för att sätta sig brevid mig, Harry satte sig i framsätet för att köra hemmåt.

Efter en stunds tystnad harklade sig Harry och jag mötte hans oroliga ögon i bakspegeln, efter några sekunder vändes dem tillbaka till vägen.
"So.. What happened to you Cay?" Han kallade mig Cay, ingen av dem hade gjort det innan, men jag gillade det.
"Uhm.. Long story, but to make it short.. I kinda messed up my life a little bit more!" Sa jag och pressade fram ett leende, han kollade på mig igen och hans oroliga blick fanns fortfarande kvar.
Jag kände på mig att detta inte skulle vara sista gången han frågade om detta, hans blick sade allt.


Jag skulle minsann pressa ur henne vad allt detta handlade om, jag ville veta vad som hade hänt, Louis hade ju fått veta så varför inte jag?!
"Here we are.." mumlade jag och fickparkerade bilen vid sidan om trottoaren, hem ljuva hem brukade man väl säga?
Caylie knäppte av sig bältet och skulle just öppna dörren när det ryktes upp utifrån istället, där stog Louis med ett besvärat uttryck på ansiktet, vilken gentleman han skulle vara då..
"C'mon let me help you!" Sa Louis och tog ett stadigt tag om hennes midja, jag såg hur hon spände sig en aning, antagligen var hon obekväm med situationen.
Jag öppade upp bildörren och gick runt bilen, portdörren höll jag uppe för Louis och Caylie sedan traskade jag in efter dem, jag försökte hålla mig i bakgrunden just för stunden..
"Louis you don't need to help me you know.. I can walk myself!" Sa hon och fnittrade lite åt hur Louis uppförde sig, han skakade bara på huvudet.
"Ah, Lou let her be alone! If she wants to walk alone, let her!" Sa jag och greppade tag i hans axel, utan att svara verkade han lyssna på det jag sade och gick iväg framför oss.
"Cheers Harry!" Sa hon och jag skrattade lite, hon log och vi fortsatte gå upp för trapporna.
"So.. Do you wanna tell me what happened?" Frågade jag när det var halva vägen kvar upp, Louis var säkert redan uppe men jag hade tålmodigt väntat på Caylie.
Det var ju inte så att hon var skadad eller något, grejen var bara den att hon inte gick vidare snabbt, lite lat antar jag.
"Uh.. There's not much to tell you!" Sa hon och försökte slingra sig ur ämnet, jag skulle låta det gå för denna gången - men nästa gång, då skulle jag få veta!
"Okay okay, but next time, you'll tell me! Alright?" Hon kollade tacksamt mot mig och nickade.
"Hey, do you know why Louis acted like that? He just ran away.." Sa hon och vände blicken mot mig, jag ryckte på axlarna och vi fortsatte gå i tystnad.
Det är fel att ljuga, jag vet, men det är bättre att Louis får förklara själv.

 

Åhh! Vad har Cay gjort? Och varför beter sig Louis så? Och hur blir det med April o Cay? Ja, det kanske ni får veta i nästa kapitel! :)

 

Innan jag ens hunnit avsluta meningen, för att ändra vad jag just sagt, så kände jag en enorm smärta som spred sig snabbt i min käke. Min blick fångade Louis' knytnäve som långsamt drogs tillbaka från mitt ansikte.
"Why the hell did you do that?" Skrek jag men var tvungen att bita ihop tänderna genast eftersom att smärtan verkade vara olidlig..
"I.. I don't know.. I'm sorry Harry.." mumlade han, en aning shockad över vad han just gjort.
"It's okey.." muttrade jag surt och tryckte med handen på käken.
"Why did you kiss her?" Frågade han och stirrade kallt, jag harklade mig och vände blicken till golvet.
"We didn't really kiss.. It was close to a kiss, but just as we were going to kiss, she turned away her head so it was just a peek on the cheek really.." Sa jag och skämdes en aning, det var länge sedan jag blivit nekad sådär..
"So it was just a kiss on the cheek?" Frågade han bara för att säkra sig själv om vad som hände igår kväll..
"Yepp.. But don't tell the other lads! It was rather embaressing to be rejected away like that." Louis nickade kort innan han gav mig en broderlig kram.
"We still need to find her though!" Muttrade han och jag skrattade milt. "What?"
"Why don't you just try to call her? I would myself if I had her number!" Sa jag och han slog handen över sitt ansikte.
"Why didn't I think about that!" Skrek han in i sin hand och jag kunde inte hjälpa att börja skratta lite, men det förvsann direkt då jag kom på varför han skulle ringa henne - hon var borta.
Louis drog upp mobilen, knappade något på den och förde den sedan till örat.
"Hello Caylie! Listen-" Sa han efter ett tag, men han avbröt sig själv efter bara några ord.
"What are you doing Caylie?" Frågade han förvirrat, jag gav honom en oroande blick och pekade på mobilen, jag ville ju också veta vad hon sa!
"You what?!" Skrek han i telefonen.
"Caylie stop it right away! It won't help!" Skrek han och jag spände mig, vad fan höll hon på med?!
"No no! Let me come and get you!" Jag reste mig upp, beredd på att följa med vart han än skulle.
"No, no! You stay right there! I'm coming!" han gick ut i hallen och började ta på sig, mobilen var fortfarande vid hans öra.
"Caylie, talk to me!" Sa han samtidigt som vi båda klev ut genom ytterdörren.
"Don't you say that.. Just breath slowly and try to calm down! I'll be there in a moment!" bilden rullade ut från garaget och jag kollade på Louis ihop om att få veta vad som pågick just nu.
"Caylie, love.. I'm coming, don't you worry.." mumlade han med en kärleksfull ton, jag kunde inte hjälpa att känna mig lite avundsjuk..
Varför kunde inte jag få prata med henne så? Jag vill också veta vad som pågår här..
"CAYLIE!" Skrek han plötsligt, det verkade vara tyst från andra sidan..
"What happened!" Frågade jag oroligt, han bara skakade på huvudet samtidigt som han tryckte på gasen mer, något sade mig att detta var allvarligare än vad jag trodde..

 

Det blev en kortis, men det är bara för att få upp stäminingen lite! ;) Så vill ni inte veta vad som händer? 4+ kommentarer för nästa!

---

Morgonen därpå vaknade jag av att April stormade in i mitt rum, nu låg jag risigt till.. Igår natt när jag kom hem så låg hon och sov, som tur var, men jag visste att jag inte kunde komma ur detta.
"May I ask where you've been?!" Skrek hon och placerade hennes händer vid midjan, hennes ögon borrade in i mig.
"I've been out clubbing! You know that April!" Muttrade jag irriterat tillbaka, jag orkade inte med henne ibland.
"Yeah I know! And I also know that you promised me to come home before 12, but where were you?! YOU were still out clubbing and didn't give a damn about me! Or maybe you hooked up with some guy, one of your friends maybe?!" Skrek hon och blev röd i ansiktet av illska.
"I didn't hook up with any guy! The reason I was late was because I let the time slip away! You don't always need to babysit me April! For the fact I'm actually older than you, who do you think you are?!" Skrek jag och ställde mig upp framför henne, för ett par sekunder såg hon sårad ut, innan hon blossade upp igen.
"Who I think I am?! Come on Cay! Have you forgotten everything I've done for you?! Without me you wouldn't be here today, have you forgot that maybe?! You're such a slut Caylie, you know that?! I hate you!" de sista orden viskade hon fram, men det var ändå de ord som gjorde mest ont att höra.. Hon hatade mig..
Med de orden i mitt huvud vände jag mig om, jag tog tag i närmsta väska och började packa i lite kläder och andra behövliga grejer. Kläderna från igår lät jag sitta kvar, jag kunde byta om senare, allt jag ville nu var att komma härifrån.
Med stora kliv gick jag förbi April och ut mot hallen.
"Where are you going?!" Skrek hon efter mig och började följa efter.
"Away from you." Svarade jag kort och började snöra på mina converse, jackan tog jag i min lediga hand och sedan for jag ut ur dörren.
"Caylie stop! Don't be such a bitch!" Ropade hon efter mig, men just nu kunde jag inte bry mig mindre - Hon hatade mig.

Jag vände mig om och jag tvekade inte en sekund. "Fuck You!" Med det vände jag mig om igen och fortsatte gå.

Fan också! Där stack Caylie iväg..
Jag visste att jag inte skulle sagt allt det jag sa till henne, men ibland kändes det som om allt jag hade gjort för henne vart som bort blåst - och det sårade mig så sjukt mycket.
Jag kunde redan börja ana de värsta sakerna Caylie skulle göra, detta var inte första gången om man säger så.. Mina ögon flackade runt i rummet tills de landade på min mobil. Jag var tvungen att ringa Louis, jag hade hans nummer sparat under kontakten "Just In Case".. Det var ett fånigt namn, men de orden berättade rakt ut varför jag hade snott till mig hans nummer - om något skulle hända.
Jag klickade på den gröna luren och förde upp mobilen till örat, signalerna gick fram innan jag hörde hur någon besvarade samtalet.
"Hello?"

"Hello?" Frågade jag försiktigt och höll mobilen närmre mitt öra.
"Uhm.. Hello! Is this Louis?" Frågade en tjej's röst, något med rösten var bekant.
"Yes! May I ask who I'm speaking to?" Kankse var det ett fan som fått tag på mitt nummer?
"Oh, sorry! It's April, Caylie's friend.." Svarade hon nervös, en klocka ringde i mitt huvud.
"Oh yeah! You was the one at the bar the other night, right?"
"Yepp, that was me.." mumlade hon, det var helt klart något mer hon ville säga..
"So what's on your heart?" Frågade jag milt, jag hade egentligen tusentals mer frågor som jag hellre ville fråga: Varför ringer du? Har det hänt Caylie något? Hur har du mitt nummer? Har Caylie pratat något om mig? Tror du hon gillar mig? Listan kunde gå på, men jag visste att detta var bäst att fråga nu.
"Well.. It's like this.." mumlade hon. "Caylie have ran away, and I can't seem to find her.. So I was wondering if you knew where she was? Like where she could be or so.."
Min blick frös, hade hon sprungit iväg? Vart? Varför? När då? Hade hon inte kommit hem igår kväll.. Vad hade Harry gjort mot henne?! Illskan började bubbla upp inom mig - det måste vara hans fel!
"I know - I'll take care of it!" Sa jag och la på luren utan att säga 'Hej då'.
Mina fötter förde mig ut till varddagsrummet där Harry låg på soffan och kollade på TV. Hur kunde han bete sig såhär när han visste att hon var borta!?! Jag drog våldsamt upp honom från soffan så att han stod framför mig, hans blick var förvirrad och visade en aning rädsla.
"Where the fuck is she?!" Skrek jag och greppade tag i Harry's krage.
"Where is who?! What are you talking about Louis?" Frågade han och verkade fortfarande chockad, hur fan orkade han med att spela såhär..
"You know who I mean! Caylie, what did you do to her?" Frågade jag och tog ett stadigare tag om hans krage.
"I didn't do anything Louis, I swear! What've happen to her?" Frågade han upprört och jag kunde se oron i hans ögon - han talade sanning.
"She've ran away.. She didn't come home last night!" Sa jag och släppte taget om hans krage, Harry backade back ett steg.
"Impossible, I saw her walking up to her apartment last night.." Sa han och jag blängde surt på honom en stund innan jag suckade djupt..
"But maybe.." mumlade han men avbröt sig genast.
"But maybe what Harry?" Frågade jag och han kollade på mig med en sårad blick.
"I think I know why she ran away.."
"Why?"
"I kissed her..or well we-" mumlade han och det var det sista jag hörde han säga innan min knytnäve träffade hans käke.

 

Kan jag få 4+ kommentarer till nästa? :)