---

Morgonen därpå vaknade jag av att April stormade in i mitt rum, nu låg jag risigt till.. Igår natt när jag kom hem så låg hon och sov, som tur var, men jag visste att jag inte kunde komma ur detta.
"May I ask where you've been?!" Skrek hon och placerade hennes händer vid midjan, hennes ögon borrade in i mig.
"I've been out clubbing! You know that April!" Muttrade jag irriterat tillbaka, jag orkade inte med henne ibland.
"Yeah I know! And I also know that you promised me to come home before 12, but where were you?! YOU were still out clubbing and didn't give a damn about me! Or maybe you hooked up with some guy, one of your friends maybe?!" Skrek hon och blev röd i ansiktet av illska.
"I didn't hook up with any guy! The reason I was late was because I let the time slip away! You don't always need to babysit me April! For the fact I'm actually older than you, who do you think you are?!" Skrek jag och ställde mig upp framför henne, för ett par sekunder såg hon sårad ut, innan hon blossade upp igen.
"Who I think I am?! Come on Cay! Have you forgotten everything I've done for you?! Without me you wouldn't be here today, have you forgot that maybe?! You're such a slut Caylie, you know that?! I hate you!" de sista orden viskade hon fram, men det var ändå de ord som gjorde mest ont att höra.. Hon hatade mig..
Med de orden i mitt huvud vände jag mig om, jag tog tag i närmsta väska och började packa i lite kläder och andra behövliga grejer. Kläderna från igår lät jag sitta kvar, jag kunde byta om senare, allt jag ville nu var att komma härifrån.
Med stora kliv gick jag förbi April och ut mot hallen.
"Where are you going?!" Skrek hon efter mig och började följa efter.
"Away from you." Svarade jag kort och började snöra på mina converse, jackan tog jag i min lediga hand och sedan for jag ut ur dörren.
"Caylie stop! Don't be such a bitch!" Ropade hon efter mig, men just nu kunde jag inte bry mig mindre - Hon hatade mig.

Jag vände mig om och jag tvekade inte en sekund. "Fuck You!" Med det vände jag mig om igen och fortsatte gå.

Fan också! Där stack Caylie iväg..
Jag visste att jag inte skulle sagt allt det jag sa till henne, men ibland kändes det som om allt jag hade gjort för henne vart som bort blåst - och det sårade mig så sjukt mycket.
Jag kunde redan börja ana de värsta sakerna Caylie skulle göra, detta var inte första gången om man säger så.. Mina ögon flackade runt i rummet tills de landade på min mobil. Jag var tvungen att ringa Louis, jag hade hans nummer sparat under kontakten "Just In Case".. Det var ett fånigt namn, men de orden berättade rakt ut varför jag hade snott till mig hans nummer - om något skulle hända.
Jag klickade på den gröna luren och förde upp mobilen till örat, signalerna gick fram innan jag hörde hur någon besvarade samtalet.
"Hello?"

"Hello?" Frågade jag försiktigt och höll mobilen närmre mitt öra.
"Uhm.. Hello! Is this Louis?" Frågade en tjej's röst, något med rösten var bekant.
"Yes! May I ask who I'm speaking to?" Kankse var det ett fan som fått tag på mitt nummer?
"Oh, sorry! It's April, Caylie's friend.." Svarade hon nervös, en klocka ringde i mitt huvud.
"Oh yeah! You was the one at the bar the other night, right?"
"Yepp, that was me.." mumlade hon, det var helt klart något mer hon ville säga..
"So what's on your heart?" Frågade jag milt, jag hade egentligen tusentals mer frågor som jag hellre ville fråga: Varför ringer du? Har det hänt Caylie något? Hur har du mitt nummer? Har Caylie pratat något om mig? Tror du hon gillar mig? Listan kunde gå på, men jag visste att detta var bäst att fråga nu.
"Well.. It's like this.." mumlade hon. "Caylie have ran away, and I can't seem to find her.. So I was wondering if you knew where she was? Like where she could be or so.."
Min blick frös, hade hon sprungit iväg? Vart? Varför? När då? Hade hon inte kommit hem igår kväll.. Vad hade Harry gjort mot henne?! Illskan började bubbla upp inom mig - det måste vara hans fel!
"I know - I'll take care of it!" Sa jag och la på luren utan att säga 'Hej då'.
Mina fötter förde mig ut till varddagsrummet där Harry låg på soffan och kollade på TV. Hur kunde han bete sig såhär när han visste att hon var borta!?! Jag drog våldsamt upp honom från soffan så att han stod framför mig, hans blick var förvirrad och visade en aning rädsla.
"Where the fuck is she?!" Skrek jag och greppade tag i Harry's krage.
"Where is who?! What are you talking about Louis?" Frågade han och verkade fortfarande chockad, hur fan orkade han med att spela såhär..
"You know who I mean! Caylie, what did you do to her?" Frågade jag och tog ett stadigare tag om hans krage.
"I didn't do anything Louis, I swear! What've happen to her?" Frågade han upprört och jag kunde se oron i hans ögon - han talade sanning.
"She've ran away.. She didn't come home last night!" Sa jag och släppte taget om hans krage, Harry backade back ett steg.
"Impossible, I saw her walking up to her apartment last night.." Sa han och jag blängde surt på honom en stund innan jag suckade djupt..
"But maybe.." mumlade han men avbröt sig genast.
"But maybe what Harry?" Frågade jag och han kollade på mig med en sårad blick.
"I think I know why she ran away.."
"Why?"
"I kissed her..or well we-" mumlade han och det var det sista jag hörde han säga innan min knytnäve träffade hans käke.

 

Kan jag få 4+ kommentarer till nästa? :)