Förra Delen:
Jag hörde steg bakom mig och en hand lades på min axel.. Jag förväntade mig att det var Niall så jag vände mig hastigt om och skrek..
"NO!"
Men det var inte Niall, utan istället den jag minst förväntade mig som stod där och såg en aning förvirrad ut..
"Zayn.." Sa jag och lade snabbt till "Sorry, I thought you were someone else!"
"Oh.. It's okay! Have something happen?" Sa han och gav mig ett leende..
"Yeah.. You can say so.." Sa jag och suckade..
"Wanna take a walk in Hyde Park and talk about it?" Sa han och gav mig ett charmigt leende, jag log tillbaka och nickade..
Vi började gå och jag berättade om allt som hänt för Zayn, han lyssnade noga och nickade då o då..
Han var en bra lyssnare och det var precis en sådan jag behövde nu, någon som fanns där för att lyssna..
"Alice! Wait!" Ropade en välbekant röst bakom mig..

---

Jag vände mig inte om utan stod istället helt blickstilla.. Jag kunde inte sätta fingret på vems röst det var som hade ropat mitt namn..
Men jag hoppades av hela mitt hjärta att det var Niall som skulle komma springandes, att han skulle be om förlåtelse och förklara allt, att jag också skulle kunna få säga förlåt för mitt eget beteende.. Då skulle allt kunna bli som förr och vi skulle lägga detta bakom oss, kunna åka iväg på en semester utan några problem och bara leva livet!
Jag log för mig själv på tanken, att kunna få allt att bli bra igen..
Jag vände mig om, mitt leende tynade bort lite..
Tårarna började rinna ner för mina kinder, jag kollade ner i marken och ville bara försvinna..
Det var inte Niall som kom, han hade inte sprungit efter mig för att rädda det vi hade.. Han ville inte kämpa för det, utan satt bara stilla och lät mig gå vidare utan honom..
Jag började gråta hysteriskt och jag kände hur Zayn's armar lades om mig bakifrån, jag vände mig om och lutade mitt huvud mot hans axel, svepte armarna runt hans hals och grät ut..
Jag hörde steg bakom mig och en hand lades på min axel, Harry's hand..
Det var inte Niall som hade kommit till mig för att rädda allt som vi hade, för att finnas där som han hade lovat.. Det var Harry, och Zayn..
"Shh.. Don't cry.." Viskade Zayn i mitt öra, jag lugnade ner mig lite men tårarna rann fortfarande i floder..
Harry strök sin hand fram och tillbaka över mig rygg med mjuka rörelser..
Jag tittade upp på Zayn och försökte säga något.. Men inga ord kom ut ur min mun..
"It's ok.. You don't need to say anything.." Viskade han och jag lutade mitt huvud mot hans axel igen..
"Let's go home.." Sa Harry och vi gick sakta i riktningen mot Zayn's lägenhet..
Zayn hade fortfarande en arm runt mig och jag gick med blicken i marken, försökte ignorera alls blickar..
Vi gick en lång stund innan Harry öppnade upp porten till lägenhetshuset, vi tog hissen upp, Zayn räckte över sin hemnyckel till Harry som låste upp dörren..
Jag sparkade av mig skorna och gick sedan till soffan där jag satte mig, jag drog upp benen och lutade huvudet mot dem, tårarna rann fortfarande..
Zayn och Harry satte sig på varsinn sida om mig, Harry drog sina armar runt mig och kramade om mig, jag släppte mina ben och kramade om honom med..
"It will be alright.. Please don't cry.." Viskade Harry i mitt öra..
Jag såg hur Zayn reste sig upp i ögonvrån och gick ut till köket, en stund senare kom han tillbaka med två koppar te och en med varmchoklad..
Jag slutade krama Harry och tog tag i koppen med varmchoklad i, jag log ett tacksamt leende..
"I know that you didn't like tea so.." Sa han och nickade mot koppen..
"Oh yeah.. It's great! Thank you Zayn.. And thank you Harry..!" Sa jag och tog en klunk av den varma chokladen..
Jag hade lugnat ner mig nu, tårarna rann inte men mina ögon var röda och mina kinder var fortfarande en aning blöta..
"It's okay.. I'll always be here for you.." Sa Harry och log mot mig..
"Same here.. Just give me a call and I'll be there.." Sa Zayn och jag nickade...
"You are seriously the best guys ever!" viskade jag och kramade om dem..

"Zayn.. Can I ask you a question?" Frågade jag efter en stunds tystnad..
"Yeah sure.. What is it?" Svarade han och strök mig lite lätt över armen..
"Do you... Do you know who Kelly is? The girl Niall know from Ireland?" Sa jag och försökte låta normal i rösten..
"Uhm.. I don't know so much.. Just that she's his ex-girlfriend or something like that.." Sa han och granskade mitt ansikte..
"Are you sure?" Frågade jag och vek undan med blicken, han var för bra på att läsa av folk, jag ville inte ta några risker att göra det större..
"I'm pretty sure.. But don't you worry about that.. If he really loves you then she dosen't mean anything for him now..!" Sa han och log uppmuntrande..
"But I think she still loves him.. And I'm afraid that he still have feelings for her.." Suckade jag fram..
"But Alice.. Have you forgotten.. He still loves you! Only you!" Sa Zayn och kollade sedan på Harry som var i sina egna tankar, han vände blicken till mig igen.
"I don't think so.. If he loved me he would try to fix this.. He wouldn't let me run away like that, he would run after me.. But he didn't.." Sa jag och efter det blev det tyst..
Zayn visste nog att jag hade rätt och började inse det nu, att det inte skulle kunna bli vi igen..
"He have lost me.. " viskade jag..

Harry's Perspektiv:
"He have lost me.." viskade Alice..
Jag hatade att se henne så ledsen, jag hatade att Niall hade sårat henne så, jag hatade att hon hade behövt bli behandlad så här.. Hon förtjänade så mycket bättre än det här.. Allt jag ville göra just nu var att få henne att bli glad igen..
Jag visste vad jag skulle behöva göra, både Zayn och jag visste det innerst inne..
Jag kollade på honom och våra blickar möttes, vi nickade försiktigt mot varandra..
"Alice.." viskade jag lågt och hon kollade på mig..
"You need to brake up with him.." sa jag och hon skakade på huvudet, hon kollade sedan på Zayn som om att han skulle hjälpa henne..
"You know you have to Alice.." Sa Zayn och suckade..
"Deep inside you know you have to.. You just gotta realise it.." Sa jag strök min hand lätt över hennes arm, jag fylldes med värme varje gång jag berörde henne..
"I know.. But I just don't want this to stop.. I don't wanna be alone..I still love him.." sa hon och lutade sitt huvud mot min axel..
Jag var så nära på att säga det.. Men jag visste att just nu var inte det rätta tillfället.. Men sanningen dödade mig långsamt innefrån.. Den grävde sig sakta ut..
Förr eller senare skulle jag säga det.. Och då skulle jag hoppas på det bästa, att hon kände det samma..

---